Jag och Amy var som vanligt i "vår" skog på promenad, det var en fin dag med vårsol och fågelkvitter.
Amy var ca 6 månader och en riktig liten busunge :) Vi var på kalhygget som ligger högt ovanför sjön där vi brukar vara och bada med hundarna och Amy poserade så snällt på "sin" fotosten som hon brukar :)
När vi hade fotat färdigt gav vi oss iväg ner mot sjön men vi kom inte långt innan vi båda fick se två tanter på stigen långt nere mot sjön, jag fick hjärtat i halsgropen och med den vetskapen jag numera har om min underbara hund så förstår jag varför hon genast lade benen på ryggen och gav sig iväg mot tanterna.... Hon kände ju naturligtvis min rädsla och obehaget jag kände över att träffa på folk i skogen, folkskygg som jag är....
Jag viftade o skrek men tanterna varken såg eller hörde mig och strax dök Amy upp på stigen ca. 15 m bakom dem, hon sänkte framkroppen och rätt som det var "raouwade" hon högt och tydligt varvid tanterna hoppade säkert en halv meter rakt upp i luften, vände sig om och stod som två statyer och stirrade på henne.
Helt tvärt vände de sig och försvann med en hiskelig fart bort efter stigen och Amy återvände, nöjd o belåten med sitt uppdrag, tillbaka till mig.
Jag tyckte i dåläget synd om tanterna men när deras historia berättades på byn om hur de blivit attackerade o jagade av en varg och med nöd o näppe klarat sig undan så blev jag arg.....VARFÖR ska det alltid överdrivas och vargen framställas som så mycket aggressivare än vad de i själva verket är och jag är tämligen säker på att det är så här de flesta historier om vargar uppstår.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar