En skrämmande händelse...... ;)

Denna berättelse handlar om en händelse som inträffade för  ca. 3½ är sedan.....

Jag och Amy var som vanligt i "vår" skog på promenad, det var en fin dag med vårsol och fågelkvitter.
Amy var ca 6 månader och en riktig liten busunge :) Vi var på kalhygget som ligger högt ovanför sjön där vi brukar vara och bada med hundarna och Amy poserade så snällt på "sin" fotosten som hon brukar :)
När vi hade fotat färdigt gav vi oss iväg ner mot sjön men vi kom inte långt innan vi båda fick se två tanter på stigen långt nere mot sjön, jag fick hjärtat i halsgropen och med den vetskapen jag numera har om min underbara hund så förstår jag varför hon genast lade benen på ryggen och gav sig iväg mot tanterna.... Hon kände ju naturligtvis min rädsla och obehaget jag kände över att träffa på folk i skogen, folkskygg som jag är....
Jag viftade o skrek men tanterna varken såg eller hörde mig och strax dök Amy upp på stigen ca. 15 m bakom dem, hon sänkte framkroppen och rätt som det var "raouwade" hon högt och tydligt varvid tanterna hoppade säkert en halv meter rakt upp i luften, vände sig om och stod som två statyer och stirrade på henne.
Helt tvärt vände de sig och försvann med en hiskelig fart bort efter stigen och Amy återvände, nöjd o belåten med sitt uppdrag, tillbaka till mig.
Jag tyckte i dåläget synd om tanterna men när deras historia berättades på byn om hur de blivit attackerade o jagade av en varg och med nöd o näppe klarat sig undan så blev jag arg.....VARFÖR ska det alltid överdrivas och vargen framställas som så mycket aggressivare än vad de i själva verket är och jag är tämligen säker på att det är så här de flesta historier om vargar uppstår.....

 

Lite skoj från paradiset.......

Igår sken äntligen solen över paradiset och luften var hög o sval, underbart efter allt regn :)

På eftermiddagen öppnade vi dörrarna till smånötterna så de fick komma ut på gården o leka.Jag har då aldrig sett så glada djur som dessa små underbara varelser, de stångades och lekte och
var inte ett dugg rädda för hundarna som skrek i sina hundgårdar, alldeles ifrån sig när de fick se gårdens
nya innevånare :) De tog inte lång stund innan de blev intresserade av gräset och snart betade de för fullt, så små men ändå vet de hur man gör. När leif o jag gick in i hundköket så dröjde det inte förrän de kom efter in dit, de knallade omkring ock kollade in allting, lika nyfikna som hundvalpar på allt nytt. När det var dags att gå hem så lockade vi dem med mjölkhinkarna och de följde så glatt med tillbaka till sin nystädade o renbäddade box.

Idag lördag har jag känt mig väldigt frustrerad över att inte orka göra någonting, jodå jag vet att det inte är ens en vecka sen jag kom hem från sjukhuset och de sa att det skulle ta ett tag innan kroppen och särskilt hjärtat skulle hämta sig.
Jag följer direktiven jag fick, angående medicin, diet och vila, till punkt o pricka. Vågen visar idag -11 kg och jag hoppas kunna gå ner till matchvikten 70 kg till våren. Så fort som det gått nu kommer det ju inte att göra i fortsättningen, då det nu är mest vätska som försvunnit. Det känns iallafall så skönt och om man betänker att vikten jag blivit av med är lika mycket som 11 liter mjölk väger så förstår man hur mycket lättare det känns.

Jag lagade god mat utan smör o grädde idag, jodå, det går ;) Jag stekte skinksnitzel i olja med bara en liten liten klick smör i pannan,såsen gjorde jag på buljong o vatten med goda kryddor och redde av den med majzena, till det stekte jag svamp, cocktailtomater och purjolök och strödde över fetaost....himmelskt gott och nästan fettfritt....jag ser ju på blodsockervärdet att det är bra för mig och det känns skönt :)

När vi hade ätit skrek hela min kropp efter att komma till skogen och vi bestämde oss för att försöka ta en lugn kort promenad med Denize och Amy som följeslagare. Så underbart det var att få se flickorna springa och leka i skogen igen, de är så duktiga och håller sig runt oss hela tiden, jag behöver bara vissla så kommer de och vill ha en godis.Vi gick ner till sjön och hundarna svalkade sig, Denize badade medan Amy nöjer sig med att gå upp till magen :) Sammanlagt blev det en promenad på ca 1,5 km och jag är så glad att det gick bra och känner mig som en ny människa :) Ska försöka ta mig runt en bit varje dag så skall jag nog snart vara igång igen....:) Skam den som ger sig ;))

Hare bra
Kram / Lisa

Mycket har hänt.....

Vet inte riktigt var jag ska börja.....men jag gör ett försök ;)

Fredagen den 2 sept var som en vanlig dag ända till jag fick se en mörk volvo svänga upp på gården.
Va? Kommer Hannah nu, vet jag att jag tänkte, men det visade sig vara våran goda vän Frank från Lima.
Jag gick ut och mötte honom och såg på en gång att något var mycket fel, han grät förtvivlat och kramade mig hårt. -Har något hänt din far, frågade jag men han skakade på huvudet och sa "Inte bara det" Jag kände hur det drog ihop sig i bröstet  av rädsla, hans far är svårt sjuk i KOL och jag trodde att han blivit sämre eller till o med värre än så.
När Frank började prata var det första han sa "Allt är borta" jag förstod ingenting först men fick snart veta att  Franks hem brunnit ner till grunden på natten och att han o hans far, som var på besök, höll på att brinna inne.
Far låg kvar, rökskadad, på Mora lasarett men tack o lov vid liv. Frank hade burit och släpat honom och hans syrgasväska en lång sträcka genom huset o upp på ett tak där grannar fick ner dem med hjälp av en traktorskopa.
Frank stannade hos oss över natten och på lördags fm åkte vi till Borlänge för att handla kläder och skor till honom, allt han hade kvar var byxor, t-shirt och kalsongerna han hade på sig när det började brinna. Vi gick hela dagen på Kupolen och jag hade ont i mitt högra ben som varit svullet o fult redan innan....På hemvägen åkte vi till sjukhuset och hälsade på far, han mådde efter omständigheterna ganska bra men var mycket ledsen.
När vi kom tillbaka hem till oss pratade vi mycket om vad som hänt och till slut gick vi till sängs. Det var många tankar som for runt i huvudet den natten...
På söndagen åkte Frank tillbaka till Lima där han fick bo hos en av alla underbara människor som verkligen visat sig vara goda vänner o grannar.

Följande dagar mådde jag inte bra, var andfådd och mådde illa, hade funderingar på att söka läkare men trodde att det skulle bli bättre. benet såg ut som en stock och på onsdag morgon var det dags, ringde Rättvik VC och fick komma dit. Vi kom nästan ända fram, hade 1 mil kvar då bilen lade av...slut på bensin!!!!
Jag hade nästan panik pga att jag inte kunde andas ordentligt och ringde UB som kom som ett skott och hämtade upp mig. När läkaren på VC fick se mig beställde han en ambulans som tog mig till Falun, där blev det IVA och andningshjälp. Det konstaterades att jag höll på att drunkna på torra land, det stod vätska i lungsäckarna och det var bara tur att hjärtat hade orkat slå. Jag blev inlagd på hjärtcentrum, en fantastisk avdelning med underbar personal, med syrgas och mängder av vätskedrivande mediciner. Fram på söndagen mådde jag mycket bättre och på måndag em fick jag åka hem. Jag har stränga förhållningsorder om hur jag skall sköta mig i fortsättningen och de tänker jag hålla. Jag ska fortsätta gå ner i vikt, tappade ca 8 kg på 5 dygn, sköta min diabetes och sova ordentligt....Jag har verkligen fått mig en tankeställare och vet att mitt hjärta "bara" funkar med 55% och det blir inte bra men med bra livstil så kan jag ha ett bra liv ändå.

Jag är så tacksam och glad för alla goa vänner och vill särskilt nämna UB som både såg till att jag kom till Rättvik och som hämtade mig i Falun. I nöden prövas vännen......

Nu rullar det på så sakteliga och snart kan jag börja med skogspromenader, ska bli så skönt :) 

Våra små "nötter" Lady & Lufsen mår bara bra och äter o växer, dock inte som "normala" kalvar utan de är fortfarande inte mer än hälften av vad en nyfödd SLB-kalv är när den föds. Amy har tvättat och pysslat med dem, precis som jag trodde att hon skulle göra :)

Ha de bäst
Kram / Lisa

Lady & Lufsen

Så har då våra nya familjemedlemmar flyttat in i sin stora box med massor av mysig halm.
Vi hämtade dem i volvon och de stod på sina ben hela vägen hem :) Vi hade nog förväntat oss att de
skulle vara lite förskräckta över sitt nya hem men det tog bara ett par minuter så började "Lady" skutta runt
eller kesa som det heter när kalvar busar ;) "Lufsen" är lite lugnare och knallade omkring en stund o kollade in allt nytt. När de busat en stund så var det som att släcka lyset, de bara ramlade omkull o somnade :)
Flickorna Amy, Kayo och Denize fick kika på dem genom gallret, den enda som ville in till dem var såklart Amy men det får vänta till i morgon :) Lite i taget så de inte blir skrämda.....

Nu ska vi snart gå ut och mata dem för första gången, mjölken står på värmning, det är noga att den håller 38-39 grader när de får den. Vi använder termometer för att vara på den säkra sidan, vill ju inte att de ska få ont i sina små magar.
 

Tillbaka från kvällsmatningen :) Det gick bra o de åt med god aptit, de små sötmularna :)
Vi längtar redan till kl. 06.00 då de ska ha frukost.

Nu säger vi GOD NATT o SOV GOTT


Kram L & L

Våran blogg.....

Så har vi då beslutat oss för att börja blogga :)

Vi hoppas att många kommer att tycka om att läsa om vår vardag med våra djur.
Vi blir jätteglada för kommentarer och åsikter.....

Första bloggen kommer i kväll, nu har vi inte tid för vi ska hämta två nya familjemedlemmar ;)


 kram från L&L